Fotspår (Ett stort steg i en riktning)

Acceptans

att sluta slå

jag tror att universum försöker

säga mig något

gång på gång på gång

tills jag lyssnar

det är svårt att lyssna

jag skäms fortfarande

skäms för de jag släppte in

de som förändrade mig

gjorde mig kall

gång på gång

handlar det om att acceptera

om att se sig själv i spegeln

se

att jag är de

de är jag

jag är nu

jag är då

och sen på samma gång

allt det som skedde när jag var barn

det är okej

det var inte mitt fel

mina svårigheter som vuxen

är okej

allt är okej

jag behöver sluta

skämmas

för de

för mig

jag kommer från en missbrukarfamilj

jag föddes i en familj där

amfetamin

styrde vardagen

och det var inte mitt fel

inte mitt fel

men mitt ansvar nu

att ta tillvara på mitt liv

att inte lyssna på rösterna

inte lyssna på destruktiviteten

för den är inte sann

den ljuger

jag är dem

så stor del av dem

och jag är maktlös

över det

men jag har ett val

ett val som är så fruktansvärt svårt att ta

ett val

att välja mig

välja att jag betyder någonting

välja att jag är värd något bättre

jag har ett val

och det valet har jag velat i

jämt

för det är så mycket lättare

att gå i redan tydliga

fotspår framför sig

så mycket lättare

än att själv lista ut

vart jag ska sätta ner foten