Fotspår (Ett stort steg i en riktning)

Acceptans

att sluta slå

jag tror att universum försöker

säga mig något

gång på gång på gång

tills jag lyssnar

det är svårt att lyssna

jag skäms fortfarande

skäms för de jag släppte in

de som förändrade mig

gjorde mig kall

gång på gång

handlar det om att acceptera

om att se sig själv i spegeln

se

att jag är de

de är jag

jag är nu

jag är då

och sen på samma gång

allt det som skedde när jag var barn

det är okej

det var inte mitt fel

mina svårigheter som vuxen

är okej

allt är okej

jag behöver sluta

skämmas

för de

för mig

jag kommer från en missbrukarfamilj

jag föddes i en familj där

amfetamin

styrde vardagen

och det var inte mitt fel

inte mitt fel

men mitt ansvar nu

att ta tillvara på mitt liv

att inte lyssna på rösterna

inte lyssna på destruktiviteten

för den är inte sann

den ljuger

jag är dem

så stor del av dem

och jag är maktlös

över det

men jag har ett val

ett val som är så fruktansvärt svårt att ta

ett val

att välja mig

välja att jag betyder någonting

välja att jag är värd något bättre

jag har ett val

och det valet har jag velat i

jämt

för det är så mycket lättare

att gå i redan tydliga

fotspår framför sig

så mycket lättare

än att själv lista ut

vart jag ska sätta ner foten

En plats i kroppen

Det finns en plats i kroppen

en plats längs nackens mitt

där skammen alltid har fått sitt

men jag har börjat odla ljus nu

Det finns en plats längs ryggen där skulden tränger in

ett hål som aldrig har täppts till

men jag odlar vingar där i smyg nu

Det finns en plats i blicken som är alldeles förskräckt

om du tittar ser du en svart fläck

men jag har börjat odla lugn där nu

Det finns en plats i hjärtat

som aldrig slutar slå

för om du skadar mig och går

så reser jag mig ändå upp till slut 

All kärlek/

tapetblomman 

Tacksamheten

Jag är så tacksam för mina kompanjoner

för de som finns när jag byter skepnad

drar på mig mitt igelkottsskinn

och

sticker hål på allt och alla omkring

jag är så tacksam för de som fångar upp mig då

så tacksam för min

älskade buddhistpräst som tar mig i famnen

trots mina taggar

för min lillasyster i själen som om och om igen

står ut med mitt gnäll om

sorg

och

självdestruktivitet

för den älskade 7åringen som tvingar mig tillbaka

till nuet

tvingar mina envisa taggar att

mjukna

tvingar mungiporna att

dras uppåt

Jag vet inte vad jag hade gjort utan er 

All kärlek/ Tapetblomman

Nattliga stormar 22.45

Också den här natten
går över

Också den här sorgen
den här outhärdliga tyngden
i bröstkorgen
går över
eller blir till uthärdlig

Det finns en skam och skuld i
att jag släppte in de som gick
en skuld och skam jag inte sett förut
inte så klart

Jag borde ha sett
borde ha vetat
att just han, just hon
skulle göra mig illa
eller gå
utan farväl
borde
vetat
Sett
bättre

Det finns en tyngd i det
en smärta i att se det i vitögat
det är inte de jag inte kan förlåta
inte de som är viktigast att försonas med
det är mig
flickan med godtrogenheten
flickan som sålde smöret och tappade pengarna och
törstade
efter vem som helst

Det är inte de jag inte kan älska
de har jag älskat tills min kärlek kramats ur
gröpts ur tills den blivit till en
djup, tom
skål

Det är mig
lilla
lilla
mig
jag behöver älska
lita på
ta hand om
vagga till sömns
lära gå
lära prata
lära se

Att jag gjorde så gott jag kunde

Funderingar kring styrka och mod

 

Jag sjöng revy för sista gången i år

och jag läser på lappen jag fick

fastnar på sista meningen:

”är i verkliga livet en stark, vacker kvinna”

jag funderar på vad stark betyder 

och vad de har fått det ifrån 

hur vet de att jag är stark?

hur kan de se det?

vad får de att tänka så? 

 och så kom jag att tänka på den här dikten och börjar fundera: 

är jag modig eller stark?

"Det krävs styrka för att vara tuff.
Det krävs mod för att vara ömsint.

Det krävs styrka för att hålla garden uppe.
Det krävs mod för att sänka garden.

Det krävs styrka för att övervinna.
Det krävs mod för att ge sig.

Det krävs styrka för att vara helt säker.
Det krävs mod för att våga tvivla.

Det krävs styrka för att passa in.
Det krävs mod för att vara annorlunda.

Det krävs styrka för att känna en väns smärta.
Det krävs mod för att känna sin egen smärta.

Det krävs styrka för att dölja sina känslor.
Det krävs mod för att visa dem.

Det krävs styrka för att uthärda övergrepp.
Det krävs mod för att sätta stopp för dem.

Det krävs styrka för att stå ensam.
Det krävs mod för att luta sig mot någon.

Det krävs styrka för att älska.
Det krävs mod för att låta sig älskas.

Det krävs styrka för att överleva.
Det krävs mod för att leva."

- Kristina Reftel

all kärlek/

tapetblomman 

 

 

En tvivlares bönrop

Jag pratar förstånd med dig

för mig själv

säger allt det där jag skulle säga om du bara ville

lyfta på luren

jag vet att du inte vill

men du behöver, älskade du

inte måste, behöver

behöver säga som det är

behöver ta dig ur den instängda lägenheten

och ta hand om dig själv

jag vet att ingen lärde dig det

precis som du aldrig lärde mig

det går i arv

skammen, skulden

självdestruktiviteten

jag vet

men vi måste bryta, måste dra upp persiennerna

måste våga

för vad gör vi annars här?

din värsta fiende är du själv

så när du väl ringer med alla ursäkter i världen

kan jag inte med att skrika fast jag vill

kan inte med att säga hur fruktansvärt respektlöst

du beter dig

jag säger det

men inte alls så som det lät i mitt huvud

inte alls lika hårt

så när du lagt på sparkar jag på snön

fräser, frustar

blir ledsen

för, älskade, du gör så ont

lika ont nu som då

fast jag är vuxen nu

men jag vill ändå tacka dig

tacka dig för att du gör det så tydligt

så tydligt

att jag vill inte ha det såhär

vill inte bli som du

jag vill må bra

sköta det jag ska

ta hand om mig själv

jag vill

spela
älska
leva

för vad gör jag annars här? 

vad gör någon här alls om vi inte tänker tillåta oss det? 

så jag skriver en bön

fast jag inte kallar mig kristen 

skriver en bön 

fast jag inte vet vad jag ska tro på 

och ber: 

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

 mod att förändra det jag kan 

och förstånd att inse skillnaden." 

All kärlek/

tapetblomman 

It's all good practice

It's all good practice, brukar min buddhistpräst säga

och jävlar vad jag övar

balanserar med en sådan fruktansvärd motstridighet

sådan bottendjup rädsla för att misslyckas

falla ner

gå sönder

men jag fick mig en läxa idag

livet är bra på det sättet

hårt

för det man gör får konsekvenser

det blir som ringar på vattnet av det man gör

de val man gör

bra som dåliga

och man får ta det onda med det goda

ta ett steg i taget

börja om

om och om igen

andas djupt

jag börjar veta nu vilket håll jag vill åt

vem jag inte vill vara

så det är bara att fortsätta

balansera

falla

gå sönder

och resa sig upp igen

All kärlek/
Tapetblomman

Som dominobrickor (sammanfattningsvis)

Sammanfattningsvis är jag trött

har värk i ryggen och halsen

men fick mjukna i hårdheten jag hade

hårdhet och envishet som ett barn

tills jag började mötas på vägen 

slutade stå med armarna i kors vid ett gathörn

det händer så mycket då

när man möts

förlåter

som jag inte alls kan förstå hur mycket jag än tänker

efter förlåtelsen grät jag och skrattade till Tarzan

var inte längre ensam

var i barnskratt och min älskades famn

och blev mitt i allt annat

uppslukad av magin

i att fotografera kokande vatten

det är som dominobrickor

välter en bricka så faller resten på plats med

eller karma

som min älskade buddhistpräst skulle ha sagt

Tack 

All kärlek/

Tapetblomman 

Viskande versaler (bryderier en onsdagseftermiddag)

Vad är skillnaden mellan att viska i versaler och att skrika?

kanske är att viska i versaler mer sammanbitet?

kanske blir du mer fri om du skriker?

kanske stannar versalerna i kroppen om du viskar?

blir till knutar längs din ryggrad

som värker

och aldrig slutar

Ibland undrar jag om det är

tårar som samlas i muskelknutar

allt det där du aldrig gör

aldrig säger

så kanske bör du skrika ut

versaler

istället för att

viska

kanske bör du göra mer

våga mer

och gråta med hela hjärtat

gråta tills alla

versaler

blivit hörda 

tills tårarna i dina muskelknutar 

kramats ur 

All kärlek /

Tapetblomman

Nattliga funderingar 11 januari 00:19

Ännu en sen kväll

trött och uppe i varv

lägger min hand i hans 

kramar om den hårt

 jag tittar upp mot stjärnhimlen i taket

 minns första gången jag sov här

motstridigheten men också hur 

barnsligt nyförälskad jag var

 hur överlycklig stjärnorna i taket gjorde mig

påminnelsen om mitt barndomsrum

jag ler 

för det slår mig

 jag vill fylla hela taket

hela taket med ljus 

All kärlek/ 

Tapetblomman 

Välkommen hit

Det lilla i det stora, det stora i det lilla. Livet passerar, så snabbt att vi inte riktigt hinner med. Så jag saktar ner det, tar fram förstoringsglaset och sätter ord på det. Sätter ord på långa nätter av litenhet och storhet. Sätter ord på stunder av glädje, stunder av sorg. Stunder som är så lätta att missa, lätta att inte se och stunder som är så uppenbart stora och vackra att dem förtjänar att förevigas.

Ödmjukt tack till er som tar er tiden att läsa, fortsätt gärna om ni vill
kanske borde jag skriva att jag är en stor tänkare och kommer att lyfta djupa ämnen
men vad är egentligen skillnaden mellan er stor tänkare och en liten tänkare?
Allt jag vet är att jag tänker mycket
känner mycket
och tycker om att sätta ord på tillvaron

Välkommen hit

all kärlek
/Tapetblomman