En tvivlares bönrop

Jag pratar förstånd med dig

för mig själv

säger allt det där jag skulle säga om du bara ville

lyfta på luren

jag vet att du inte vill

men du behöver, älskade du

inte måste, behöver

behöver säga som det är

behöver ta dig ur den instängda lägenheten

och ta hand om dig själv

jag vet att ingen lärde dig det

precis som du aldrig lärde mig

det går i arv

skammen, skulden

självdestruktiviteten

jag vet

men vi måste bryta, måste dra upp persiennerna

måste våga

för vad gör vi annars här?

din värsta fiende är du själv

så när du väl ringer med alla ursäkter i världen

kan jag inte med att skrika fast jag vill

kan inte med att säga hur fruktansvärt respektlöst

du beter dig

jag säger det

men inte alls så som det lät i mitt huvud

inte alls lika hårt

så när du lagt på sparkar jag på snön

fräser, frustar

blir ledsen

för, älskade, du gör så ont

lika ont nu som då

fast jag är vuxen nu

men jag vill ändå tacka dig

tacka dig för att du gör det så tydligt

så tydligt

att jag vill inte ha det såhär

vill inte bli som du

jag vill må bra

sköta det jag ska

ta hand om mig själv

jag vill

spela
älska
leva

för vad gör jag annars här? 

vad gör någon här alls om vi inte tänker tillåta oss det? 

så jag skriver en bön

fast jag inte kallar mig kristen 

skriver en bön 

fast jag inte vet vad jag ska tro på 

och ber: 

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

 mod att förändra det jag kan 

och förstånd att inse skillnaden." 

All kärlek/

tapetblomman