Det är morgon
min yngsta leker och jag tittar ut
genom fönstret
ser våran granne mitt emot
gå ut
genom porten
till sin rullator
Hennes rygg är så böjd att
hennes huvud är halvvägs
ner till marken när hon går
hennes kropp har varit sådan länge
Och jag har egentligen aldrig frågat om
varför
när
eller
hur
sist vi pratade svarade hon ärligt
att det är sådär
men att de aldrig ska få henne dit de vill
att hon inte alls tänker ta emot den där rullstolen
Så hon ska kämpa mot gravitationen
sträcka på sig så gott hon kan
och kanske är det allt vi kan göra
när gravitationen envist drar ner oss
mot marken
sträcka på oss
le
och ge oss fan på att göra
så gott vi kan
